Deirdres Samba - Cornelis Vreeswijk (långt ledsamt inlägg)
Här sitter jag i sängen med ett glas rött efter en känslosam dag. Cornelis Vreeswijk sjunger
för mig i bakgrunden och jag har paltkoma efter att jag varit hos Jakobs farmor och ätit palt.
Att äta palt hos någon annans farmor än min egen, dricka det rödvin farmor och pappa
brukade dricka ihop med mig och sedan lyssna på Cornelis som jag växt upp med - får
mig att vilja brista ut i gråt. Samtidigt så vill jag inget annat än att känna mig sprudlande
glad.
När farmor lämnade oss, för inte allt för länge sedan, så har jag känt mig väldigt ledsen.
Ledsen för att hon var den stora klippan i mitt liv, på alla sätt och vis.
Hon hjälpte mig när jag var ledsen, arg och var där när jag var glad. Hon hjälpte mig med läxan,
hon var på alla tänkbara föreställningar (teater och musikaler) och alla skolavslutningar.
Så när hon väldigt snabbt gick bort, fick jag en chock. Vem ska jag nu ringa när jag är ledsen?
Hur jag ska hantera jästen och hur varm ska ugnen vara när jag ska baka? Vem ska nu hålla
ihop familjen och vem ska laga hålen i mina jeans trots att jag inte vill? Och vem ska ringa
för att kolla att jag faktiskt tar på mig varma kläder när jag går ut i det kalla vädret?
Så det är väldigt enkelt att dra slutsatsen att jag haft väldigt tur, att ha en sådan fantastisk
farmor. Någon som fanns där i vått och tort.
Jag har så fantastiskt fina minnen med henne och framför allt, väldigt många minnen.
Det jobbigaste är nog att, vad jag än gör, finns det någonting som påminner om henne.
Jag har stickat, virkat, lyssnat på radio, ätit biskvier, löst korsord och mycket mer bara för
att ha henne kvar i vardagen på något sätt. Självklart har jag även bakat och försökt att
förstå mig på recepten som stod i en utav de kokböcker jag fått efter henne. Men jag kan
inte påstå att det gick speciellt bra.
Jag läste i recepten och förstod i princip ingenting, men jag lyckades nästan och det duger
för mig.
Men tack och lov så har jag Jakob som hjälper mig alla dessa dagar då gråten sitter i halsen
och hopplösheten bråkar med mig och då jag inte känner att jag räcker till.
(Och självklart är jag glad att ha honom i mitt liv alla andra dagar, då han gör mig till en av de
lyckligaste personerna på jorden.)
för mig i bakgrunden och jag har paltkoma efter att jag varit hos Jakobs farmor och ätit palt.
Att äta palt hos någon annans farmor än min egen, dricka det rödvin farmor och pappa
brukade dricka ihop med mig och sedan lyssna på Cornelis som jag växt upp med - får
mig att vilja brista ut i gråt. Samtidigt så vill jag inget annat än att känna mig sprudlande
glad.
När farmor lämnade oss, för inte allt för länge sedan, så har jag känt mig väldigt ledsen.
Ledsen för att hon var den stora klippan i mitt liv, på alla sätt och vis.
Hon hjälpte mig när jag var ledsen, arg och var där när jag var glad. Hon hjälpte mig med läxan,
hon var på alla tänkbara föreställningar (teater och musikaler) och alla skolavslutningar.
Så när hon väldigt snabbt gick bort, fick jag en chock. Vem ska jag nu ringa när jag är ledsen?
Hur jag ska hantera jästen och hur varm ska ugnen vara när jag ska baka? Vem ska nu hålla
ihop familjen och vem ska laga hålen i mina jeans trots att jag inte vill? Och vem ska ringa
för att kolla att jag faktiskt tar på mig varma kläder när jag går ut i det kalla vädret?
Så det är väldigt enkelt att dra slutsatsen att jag haft väldigt tur, att ha en sådan fantastisk
farmor. Någon som fanns där i vått och tort.
Jag har så fantastiskt fina minnen med henne och framför allt, väldigt många minnen.
Det jobbigaste är nog att, vad jag än gör, finns det någonting som påminner om henne.
Jag har stickat, virkat, lyssnat på radio, ätit biskvier, löst korsord och mycket mer bara för
att ha henne kvar i vardagen på något sätt. Självklart har jag även bakat och försökt att
förstå mig på recepten som stod i en utav de kokböcker jag fått efter henne. Men jag kan
inte påstå att det gick speciellt bra.
Jag läste i recepten och förstod i princip ingenting, men jag lyckades nästan och det duger
för mig.
Men tack och lov så har jag Jakob som hjälper mig alla dessa dagar då gråten sitter i halsen
och hopplösheten bråkar med mig och då jag inte känner att jag räcker till.
(Och självklart är jag glad att ha honom i mitt liv alla andra dagar, då han gör mig till en av de
lyckligaste personerna på jorden.)